Hur ser Jordens framtid ut?

Tänk om den här himlakroppen är den enda med högre former av liv i hela universum. Och vi håller på att förstöra den, vi tar livet av jorden som är vårt hem och den enda platsen för vårt djurrike och växtrike. Vad vi gör är att vi sågar av den gren som vi själva sitter på!

Vi utnyttjar den hänsynslöst, och förstör därmed grunden för vårt eget liv. Det är märkligt att vi människor kallar oss ”högre form av liv” om man ser på hur vi behandlar Jorden och – varandra. Vad som fattas är logiken och förnuftet, att skada och påverka en fullt fungerande planet, som ger oss liv, mat och livsrum. Var har vårt sunda förnuft tagit vägen? Hur planerar vi inför kommande generationer? Vad för planet lämnar vi efter oss? Hur skall kommande generationer klara sig i en värld med växande miljöproblem? Var är vårt ansvar för kommande generationer, vad för arv lämnar vi efter oss för våra barn och barnbarn?

Vi smutsar ner det vatten vi ska dricka, vi smutsar ner den luft vi måste andas. Vi förgiftar vår Jord med tungmetaller, radioaktivitet, dioxin, PVC …

Vår framtid?

Vår rovdrift ökar ständigt!

Vi som lever nu håller på med en rovdrift som inte har sett sin motsvarighet någonsin i den här planetens historia. Om det ändå vore så att det vi gör bara drabbade oss själva. Men många djurarter är döende, andra redan utdöda – för alltid.
Även om vi lyckas med att genetiskt rekonstruera en djurart, så kan vi aldrig återskapa hela det ekosystem som de levde i. Allt liv på denna Jord är intimt sammanlänkat. Men vi människor verkar tro att vi kan behandla allt annat liv hur hänsynslöst som helst, utan att det till sist går ut över oss själva.

Att vi förstör vår framtid är inte bara vårt problem. Vi tar alla andra med oss i döden. Helt unika livsformer utrotas, skapade och anpassade till sitt ekosystem under miljoner år; oskyldiga djur och växter som har lyckats leva i harmoni med sin omgivning. Åtskilligt har redan gått förlorat – för alltid. Blommor, träd, djur, fåglar ... som har njutit av att finnas till, är utdöda.

Det är himmelsskriande sorgligt att det händer, det är en ofantlig biologisk skatt vi förstör.

Sist i kön till utrotning står människan och trycker på, och den kön blir kortare och kortare.

Vi tycker att det är dumt av strutsarna att stoppa huvudet i sanden när fara hotar, men våra huvuden är bra mycket djupare nere i sanden än strutsarnas.

För att vi ska kunna lösa de problem vi står inför måste vi först acceptera att de finns, och förstå hur allvarliga de är.

Vår ovissa framtid

Våra barn, som måste leva i den förgiftade natur vi lämnar efter oss, kommer att undra varför vi inte gjorde något, eller så lite, för att rädda situationen. Vad ska vi svara dem?

Klockan är nära det ultimata tolvslaget nu, men vi vägrar att se vart vi är på väg. I tron att allt ska lösa sig på något sätt, med någon annans hjälp, någon annan gång.

Vårt kortsiktiga sätt att leva tar död på både oss själva och resten av livet på denna skimrande blå pärla i universum. Bara vi människor är i stånd till en förändring, djur och växter är våra offer, när skall vi börja ta hänsyn?

Vi är en del av allt.

Vi behöver allt.

Denna artikel är inspirerad av "Jordens framtid" av Tomas Hedlund och Eva Virgin med kommentarer av Hans Vielhauer

Skall det sluta så här? Där hela generationer med städer och människor dör ut? Där inget liv kan leva utan att skadas. Varken djur, växter eller människor...