Hur bildades det första djurlivet?

Glödande klot
För 4540 miljoner år sedan, i början av den Hadeiska perioden, var inte jordklotet den fridfulla blå planeten den är idag. Först var jorden en enda glödande massa med flytande magma, därefter svalnade jorden allt mer och vissa vulkaner var aktiva, en jordskorpa bildades och blev allt stabilare. Först efter att jorden svalnat tillräckligt bildades hav och sjöar.

En planet utan liv

Den stora istiden

Under en period var jorden täckt av is

Snöbollsjorden
Nya teorier fastlår att teorin om att jorden en gång var nästan helt igenfrusen är bekräftade. Enligt denna hypotes så var jorden för omkring 1 000-542 miljoner år sedan en nästan igenfrusen planet. Olika teorier som försöker förklara en rad fenomen i den geologiska lagerföljden genom att föreslå att en istid under yngre proterozoikum var så kraftig att hela jorden skulle ha varit täckt av glaciärer. Begreppet "Snowball Earth" myntades 1992 av Joseph Lynn Kirschvink vid California Institute of Technology. Endast enceller klarade att överleva mellan lagren is och sten. Tack vare omfattande vulkanutbrott avslutade denna istid. Även Paul F. Hoffman vid Harvard University stöder teorin om Snöbollsjorden och pekar blandannat på existensen av flyttblock, vilka endast kommer till vid glaciäravsmältning, i den Namibiska öknen. Existensen av dessa är svåra att förklara på annat sätt än med denna teori, eftersom ingen annan geologisk teori kan förklara förekomsten av glaciala avlagringar i Namibia.

Under den första tiden på jorden utvecklades liv i form av encelliga organismer, dessa encelliga organismer är ingen systematisk grupp, utan omfattar organismer från flera olika riken och grupperingar, bland annat alger, protozoer och bakterier.

Svampdjuret Charnia

De första flercelliga djuren utvecklas

De första flercelliga svampdjuren var Charnia, de var en grupp utdöda djur som levde under ediacara dvs. för mer än ca 590-542 miljoner år sedan. Fossila lämningar är bl.a. återfunna i Charnwood Forest, Leicestershire, England. Fossil av detta släkte är även möjliga att hitta i Mistaken Point, Newfoundland. Fossilens utseende påminner starkt om en växt men då den levde på havsbotten utom räckhåll för solljuset kan den inte ha använt sig av fotosyntes, livsformen bör därmed rimligtvis ha intagit sin föda på något annat sätt vilket gör att den brukar placeras bland gruppen djur. Denna livsform är en av de vanligaste och mest spridda under ediacara.

Fractofusus
Senare utvecklades även mer komplicerade livsformer som exempelvis Fractofusus misrai, som var är ett forntida djur som levde för cirka 560 miljoner år sedan. Fossila lämningar av arten fanns av S.B. Misra år 1967 på en plats kallad Mistaken Point i Newfoundland. Det utmärkande med denna livsform är det faktum att den troligtvis utgör en föregångare till en eller ett flertal av de livsformerna som senare återfinns i den kambriska explosionen och är det därmed det första multicellulära livsformen från tiden kallad prekambrium. Denna djurgrupp kallades fraktaldjur tack vare sin likformade form som påminner om fraktaler. De utvecklades snabbt men dog senare ut på grund av att de inte kunde utvecklas vidare.

Fractofusus breder ut sig i de forntida haven

Spriggina
För 550 miljoner år sedan utvecklade sig de första organismer som kunde röra på sig, från fossil havsbotten har man hittat avtryck från djuret Spriggina, som hade huvud och svans, den kunde söka sig till nya platser för att finna föda. Den hade känsel och mun, med sekvent kroppsbyggnad.

 

Ett av de tidigaste djuren som kunde röra på sig var Spriggina

Djurformer utvecklar tänder och mer komplicerade magar

Pterygotus var för sin tid ett stort rovdjur

Pterygotus
Senare utvecklades djurformer med magar och tänder, som exemplevis Pterygotus, som tillhörde släktet havsskorpioner som levde under ordovicium–devon (för ca 480–365 miljoner år sedan).

Långt senare utvecklades fiskformade djur som exempelvis Dunkleosteus, som är en art av numera utdöda pansarhajar. Denna pansarhaj som fanns för cirka 380 till 360 miljoner år sedan kunde bli upp emot 10 meter lång. Dess käkar kunde inte bara bitas ihop med en enorm kraft utan även öppnas med en väldig hastighet vilket troligtvis gjorde det möjligt att fånga förbipasserande byten på ett sätt som dagens marulkar använder sig av. Den levde under Devon. Dess tänder var gjorda av ben.

 

Urtidshavens jätte

Under årmiljoner utvecklades djurlivet allt mer och blev mer specialiserade. Även riktiga jättar förekom som exempelvis Dunkleosteus som även med dagens mått är en jätte på över 10 meter

Ett av de stora rovfiskarna under Devon (för 380 miljoner år sedan), storlek i jämförelse med människan

Hans Vielhauer